Hunden i Liljeholmen
Eftersom min kompis A tyckte att det här var så himla roligt så får jag väl dela med mig. Det här hände för flera år sedan, innan Liljeholmen byggdes om och blev ett centrum med både bostäder och McDonalds.
Jag hade varit på posten i Liljeholmen och skulle åka hem till Midsommarkransen där jag då bodde. Precis när jag skulle gå in i tunnelbanan får jag syn på en hund som står och tittar på mig. En jättefin, ganska stor hund, brun och svart, med lite busiga ögon. Jag, som älskar hundar, börjar såklart att prata med hunden och undrar i mitt stilla sinne vem den tillhörde då den varken hade halsband eller koppel. Voff, gläfste hunden, uppenbarligen glad över uppmärksamheten och störtar iväg ut över busstorget i riktning mot stora vägen. Den springer ut mitt framför en buss som tvärstannar så att passagerarna nästan flyger. Det var då jag tog det ödesdigra beslutet att följa efter hunden, till A: s stora glädje skulle det senare visa sig.
Jag hade på mig ett par nya byxor, jättesnygga och somriga, lite genomskinliga med stora blommor och vida ben. När jag störtar iväg efter hunden får jag in foten i ena byxbenet och flyger i en båge och landar framför den förutnämnda bussen. Jag låg där och kravlade i vad som kändes som en evighet innan jag lyckades ta mig upp och fortsätta efter hunden i mina numera trasiga byxor. Hela bussen stirrade. Hunden också för den delen, han hade stannat en bit bort och var om möjligt ännu busigare och verkade tycka att det var jätteroligt. Så fort jag kom på fötter igen fortsatte han ut mot stora vägen och jag följde efter, om inte annat för att det just då inte fanns någonting som skulle kunna få mig att stanna kvar i Liljeholmen.
Väl ute vid stora vägen svängde hunden höger på gångvägen, stannade ibland så att jag bara nästan fick tag på honom, och sedan fortsatte han att springa. Det började bli tydligt att han visste var han skulle, men jag var jätteorolig för att han skulle bli påkörd. Sedan svängde hunden av mot Aspudden och där sprang har rakt ut på stora vägen. Däcken skrek och hela körbanan blev blockerad och folk hoppade ur bilarna och försökte fånga hunden. Då fick jag min briljanta idé. Jag var vid det här laget alldeles slut och helt blöt i svett, så jag fortsätter att springa. Jag springer förbi alla bilarna och svänger av upp mot Midsommarkransen medan jag försöker låtsas att jag bara varit ute och joggat. Men jag hann möta en tants förvånade blick när jag störtade förbi, högröd i ansiktet och i trasiga finbyxor.
När jag kom hem ringde jag till A på jobbet. Hon skrattade så att hon grät och var ju såklart tvungen att berätta för sina arbetskamrater vad det var som var så roligt. Efter det tog det ett bra tag innan folk slutade säga "voff" när man ringde. Hur som helst så frågade A mig:
- Men varför sprang du efter hunden?
Jaa du, om jag det visste.
Jag hade varit på posten i Liljeholmen och skulle åka hem till Midsommarkransen där jag då bodde. Precis när jag skulle gå in i tunnelbanan får jag syn på en hund som står och tittar på mig. En jättefin, ganska stor hund, brun och svart, med lite busiga ögon. Jag, som älskar hundar, börjar såklart att prata med hunden och undrar i mitt stilla sinne vem den tillhörde då den varken hade halsband eller koppel. Voff, gläfste hunden, uppenbarligen glad över uppmärksamheten och störtar iväg ut över busstorget i riktning mot stora vägen. Den springer ut mitt framför en buss som tvärstannar så att passagerarna nästan flyger. Det var då jag tog det ödesdigra beslutet att följa efter hunden, till A: s stora glädje skulle det senare visa sig.
Jag hade på mig ett par nya byxor, jättesnygga och somriga, lite genomskinliga med stora blommor och vida ben. När jag störtar iväg efter hunden får jag in foten i ena byxbenet och flyger i en båge och landar framför den förutnämnda bussen. Jag låg där och kravlade i vad som kändes som en evighet innan jag lyckades ta mig upp och fortsätta efter hunden i mina numera trasiga byxor. Hela bussen stirrade. Hunden också för den delen, han hade stannat en bit bort och var om möjligt ännu busigare och verkade tycka att det var jätteroligt. Så fort jag kom på fötter igen fortsatte han ut mot stora vägen och jag följde efter, om inte annat för att det just då inte fanns någonting som skulle kunna få mig att stanna kvar i Liljeholmen.
Väl ute vid stora vägen svängde hunden höger på gångvägen, stannade ibland så att jag bara nästan fick tag på honom, och sedan fortsatte han att springa. Det började bli tydligt att han visste var han skulle, men jag var jätteorolig för att han skulle bli påkörd. Sedan svängde hunden av mot Aspudden och där sprang har rakt ut på stora vägen. Däcken skrek och hela körbanan blev blockerad och folk hoppade ur bilarna och försökte fånga hunden. Då fick jag min briljanta idé. Jag var vid det här laget alldeles slut och helt blöt i svett, så jag fortsätter att springa. Jag springer förbi alla bilarna och svänger av upp mot Midsommarkransen medan jag försöker låtsas att jag bara varit ute och joggat. Men jag hann möta en tants förvånade blick när jag störtade förbi, högröd i ansiktet och i trasiga finbyxor.
När jag kom hem ringde jag till A på jobbet. Hon skrattade så att hon grät och var ju såklart tvungen att berätta för sina arbetskamrater vad det var som var så roligt. Efter det tog det ett bra tag innan folk slutade säga "voff" när man ringde. Hur som helst så frågade A mig:
- Men varför sprang du efter hunden?
Jaa du, om jag det visste.
Jag är rasist
Tänk, hela mitt liv har jag varit rasist, och jag har inte ens vetat om det. Men nu vet jag, och det är ju bra.
Jag och mina spansktalande vänner kommer ut från en bar. Utanför baren händer följande:
Svart man: Vill ni ha svarttaxi?
Vän # 1: VA?
Jag: Pregunta si queremos un taxi negro. (Han frågar om vi vill ha en svarttaxi)
Svart man: Djävla rasist. Du måste respektera, du kan inte säga neger.
Jag: VA?
Svart man: Du sa negertaxi!
Jag: Eh, nej... alltså "negro" betyder svart på spanska, det är faktiskt inte så himla mycket jag kan göra åt saken. "Taxi negro" betyder svarttaxi inte negertaxi... Är du knäpp eller?
Svart man: ... du kan inte säga neger.
Jag och mina spansktalande vänner kommer ut från en bar. Utanför baren händer följande:
Svart man: Vill ni ha svarttaxi?
Vän # 1: VA?
Jag: Pregunta si queremos un taxi negro. (Han frågar om vi vill ha en svarttaxi)
Svart man: Djävla rasist. Du måste respektera, du kan inte säga neger.
Jag: VA?
Svart man: Du sa negertaxi!
Jag: Eh, nej... alltså "negro" betyder svart på spanska, det är faktiskt inte så himla mycket jag kan göra åt saken. "Taxi negro" betyder svarttaxi inte negertaxi... Är du knäpp eller?
Svart man: ... du kan inte säga neger.
Det är jag som ligger med din man
I morse blev jag väckt 06.20 av telefonen. Det var en kvinna som gapade och skrek om att jag skulle låta bli att ligga med hennes man. Men jag låter ju bli att ligga med hennes man. Det var ju länge sedan ju! Dessutom är det inte hennes man. Det är min. Det är ju jag som ligger med honom. Enligt henne i alla fall.
Så hysterisk som hon var så måste han vara fantastisk, man kanske skulle prova..?
Så hysterisk som hon var så måste han vara fantastisk, man kanske skulle prova..?
Dålig mamma?
Jag var hemma hos Erika igår och fixade hennes dator som hennes mindre tekniska sambo Johan hade sabbat. Han hade lyckats ladda ner två (!) trojanska hästar i datorn och diverse spionprogram och trodde att den bästa lösningen var att ladda ner så många antivirusprogram som möjligt och sedan installera alla samtidigt. Behöver jag tillägga att det inte fungerade? Det tog 4 timmar att fixa till kaoset, och nu är Erika den enda med administratörsbehörighet. Inte för att jag tror att det hjälper mycket, men i alla fall...
När Erika stod och skulle fixa kaffe säger hon plötsligt med en suck:
- Jag är en dålig mamma.
- Jaha, sa jag. Varför då?
- Jo, för att när Amanda (Erikas 7-åriga dotter) började i skolan skulle alla föräldrar brodera barnets namn på en tygpåse som hänger i korridoren i skolan. Alla barnen har jättefina påsar med pärlor och grejer. Jag har bara broderat de tre första bokstäverna... Hemskt va?
Jag kunde inte hålla mig, jag började gapskratta. För det första för att jag såg den halvfärdiga tygpåsen hänga i korridoren. "Ama". Hahahaha. För det andra: Om det var det värsta hon kunde komma på så är hon ingen dålig mamma. Hon är en bra mamma.
När Erika stod och skulle fixa kaffe säger hon plötsligt med en suck:
- Jag är en dålig mamma.
- Jaha, sa jag. Varför då?
- Jo, för att när Amanda (Erikas 7-åriga dotter) började i skolan skulle alla föräldrar brodera barnets namn på en tygpåse som hänger i korridoren i skolan. Alla barnen har jättefina påsar med pärlor och grejer. Jag har bara broderat de tre första bokstäverna... Hemskt va?
Jag kunde inte hålla mig, jag började gapskratta. För det första för att jag såg den halvfärdiga tygpåsen hänga i korridoren. "Ama". Hahahaha. För det andra: Om det var det värsta hon kunde komma på så är hon ingen dålig mamma. Hon är en bra mamma.